• Tonårstid

  • Tonårstidens utveckling

    Det finns en tonårskult numera, sägs det. Alla vill vara tonåringar. Alla klär sig som tonåringar. ”Jag blir aldrig vuxen” sa en av våra mest kända barnboksförfattare i en intervju och skrattade. Det var nog ansvarslöshet och sorgfrihet hon tänkte på. Barndomstid kanske.

    Men tonårsutvecklingen är ingen tid för ansvarsfrihet och sorglöshet. Tvärtom. Det är allvar-en djup identitetskris. Det handlar om att växa i självständighet, i omdöme och ansvarstagande.

    Hur går det till?
    Tonåringen skall släppa barndomstryggheten. Ska komma loss från det djupa föräldraberoendet, det som var så nödvändigt under de första levnadsåren. Då överlever inte barnet utan att få tryggheten garanterad. Under tonårsutvecklingen ska förtöjningar till denna trygghet kapas. Inte undra på att det skakar i grunden ibland. Och att vi föräldrar inte begriper vad som är på gång.

    Identitetskris
    Tonårsutvecklingen sker i ett tillstånd av identitetskris. I kriser är vi ömtåliga och sårbara. Identitet brukar beskrivas som det svar vi hittar på frågan ”Vem är jag”? Tonåringen vet inte alltid vem han eller hon är. Känner sig ”konstig” jag är inte som andra, är svar som många tonåringar ger som svar på den frågan. Det finns ofta en tomhetskänsla inom tonåringen, man växlar i humör. Ena stunden glad och sprallig. Andra stunder, arg och lynnig. Humöret kan skifta hastigt, man rusar iväg, smäller i dörrar om något går emot.

    Utseendet är viktigt, timmar kan tillbringas framför spegeln, man testar och provar sig fram, osäker på hur man ser ut, ifall man duger. Detta provande kan hos vissa gå till ytterligheter, och man gör sig väldigt tydlig i förhållande till sin omgivning, skapar uppmärksamhet kring sig själva. Det krävs ofta mycket empati i mötet med dessa ungdomar för att man inte ska bli mött med misstänksamhet. Upplevs man som ärligt nyfiken kanske man kan nå en förtrolig kontakt och få en inblick i ungdomens syn på sitt liv.

    Föräldrarna
    Det är i relation till föräldrarna och vad de stått för under uppväxten som kampen om att bli en självständig individ oftast står. Föräldrarna står ju oftast för ursprunget och i en identitetskris har alla en djup kontakt med sitt ursprung.

    Relationen till föräldrarna kan locka tillbaka till barndomens värme, men när kontakten blir för nära vänder man sig från den, med kraftigt avståndstagande. Hotet om att förbli ett barn blir farligt. Irritationen över föräldrarnas beteenden blir allt större, och föräldrarna känner sig ofta bortstötta och avvisade.

    Att samtidigt förstå att man är tonåringens viktigaste personer kan vara svårt. Det kan vara viktigt att få samtala med andra föräldrar om detta om uppleva att man inte är ensam, att andra kan känna samma sak.

    Vardagen
    I de här svåra situationerna kan det vara frestande som förälder att gira förbi vardagsproblemen, allt för att undvika mer bråk och tjafs. Efter ett antal tillsägelser gör många föräldrar uppgiften själva istället, vi plockar undan efter våra barn för att slippa höra att man är tjatig och jobbig. Föräldern blir kränkt, ”ska man behöva tåla sånt här”. Nu är det ju faktiskt inte frågan om att tåla, utan mer att konstatera att sin tonåring är arg. Och ilska går ju inte att sopa bort, den mår bättre av att bli bekräftad.” Jag hör att du blir arg, men jag blir sur över att behöva plocka undan efter dej”.
    Som en liten hjälp kan man säga att den som tonåringen vågar uttrycka sin ilska mot är också den som han eller hon är tryggast med.

    I den här utvecklingsfasen får ungdomen tillgång till ny livsenergi. Den energin är nästan enbart, kärlek eller aggressivitet. Även ifall tonåringen motsätter sig det, är kärleken oftast inte något större problem. Aggressiviteten är däremot ofta mer problematisk att bemästra för ungdomen.

    Att hjälpa till hemma och vara en del av en sådan gemenskap är en bra möjlighet till att träna självständighet och ansvarstagande, ofta bättre än rent skolarbete, därför att sådana uppgifter är mer konkreta. Det syns vad man gjort och ger en tydligare känsla av att vara viktig. All träning behöver dock planeras, och de beslut som fattas skall tonåringen verkligen känna sig delaktig i. Förälderns svårighet blir sedan att avstå från påminnelser, då tonåringar ofta vill skjuta upp, dels kolla in föräldrarnas förväntningar.

    Dessa vardagsproblem utspelar sig oftast inom områden som: hemmet, tider, kläder/utseende, pengar.

    Det är i med hjälp av de här vardagstillfällena som tonåringen skall hitta sin självständighetssträvan.

    Förälders svårighet blir att föra ett gott förhandlingsklimat, att sitta ner och ta god tid på sig för att nå fram.

    Att sätta gränser är något som blivit populärt att uttrycka, och visst, föräldrar kan genom att ibland ta över besluten hjälpa tonåringen att stå emot ett grupptryck, det kan vara skönt att få skylla på sina föräldrar i vissa situationer.

    Att skämmas
    Alla föräldrar har väl någon gång känt av reaktionen, ”nej du kommer inte” när ett besök i skolan eller liknande kommer upp. Ibland ger vi efter för ungdomen allvar och väljer att avstå. Men det går ju inte. Tonårsföräldrar kan inte utebli från de platser där våra barn vistas. Det har blivit allt för glest av vuxna i tonåringarnas värld. Det är föräldrars skyldighet att regelbundet vistas i sina barns miljöer.

    Anledningen till att tonåringen förbjuder sina egna föräldrar och säger du kommer inte. Det beror oftast på just tonårsprocessen, man ser sina föräldrar som viktiga. Därmed ser man också förälderns brister och kanske överreagerar på dem. Man är jätterädd att kamraterna ska se samma sak. Att behöva skämmas över sina föräldrar har de flesta tonåringar inget försvar mot. Som vuxen är det viktigt att komma ihåg att aldrig tala illa om tonåringens egen föräldrar. Bara tonåringen själv har rätt att ge den kritiken. Det att kritisera föräldern är att kritisera tonåringen själv.

    Kamraterna
    Kamraterna är tonåringen nya livsrum och därmed andra förutsättningar för att duga, måste jag dricka sprit? snatta? prova på andra droger? Kamratgänget står ofta för spänning och utmaningar. Och kan vara en anledning till mycket oro hos föräldrarna. Viktigt är att som förälder känna de ungdomar sitt barn umgås med.

    Det ger både föräldrar och tonåringen trygghet.

    Skolan
    Skolan har blivit tonåringens samhällsarena, Men skolan möter inte alltid tonåringens behov, fortfarande skiljer inte mycket på en fjortonåring och en tioårings inlärningssituation. Sitta still, likartade klassrum osv. Tonåringen vill dock diskutera, argumentera eftersom tankevärlden utvecklas och mognaden behöver stimuleras. Därför behöver inlärningen mer utgå från tonåringens eget forskande än vad den gjort i tidigare år. Skolan har en viktig roll i att hjälpa tonåringar med svar på frågor som Vem är jag? Vad gör jag med mitt liv?

    Tonårsdepression
    Det finn en naturlig sådan depression. Den hör ihop med den djupa delen av tonårsprocessen. Man talar om en andra psykologisk födelse. Den första sker under våra första 3 år. Det som nu sker är att vi nu skall födas till en egen individ, och den känslan kan vara förknippad med sorg. Sorg över att inte längre varar omhändertagen., man måste ta hand om sig själv. Man upplever att ingen förstår hur man känner. Men att bli en egen individ innebär ju att man inte kan till alla delar bli förstådd. Ingen kan helt förstå en annan människa. Det är priset vi får betala för att vara en egen individ. Alla bär ju på den känslan men tonåringen står inför den.

    Gemenskap
    Tonåringen söker efter gemenskap, man håller ständigt på med en bearbetning av sin livssituation, internet, kompisar, samtal i timmar. Man söker meningen med livet, en känsla av att vara en del av ett sammanshang kan växa fram, men också en dragning åt motsatsen, droger och andra flyktvägar kan bero på att man ofta upplevet en brist på gemenskap. Man behöver en mask.

    Gårdsjö ska ge möjlighet för ungdomar till både psykiskt och socialt förändringsarbete. Behandlingen skall vara individuellt anpassad och de olika behandlingsinslagen skall integreras till en helhet.

    Vår ide är att vi vill länka yttre beteende till individens tankemönster, känsloupplevelser och sociala system. Detta för att ge möjlighet till konstruktivt förändringsarbete på många nivåer.

    Verksamheten på Gårdsjö skall ha som målsättning att vara en integrerad del av övriga samhället. För oss ska det betyda att behandlingen skall vara en ”skola för livet”, att ett huvudmål för behandlingsarbetet skall vara att förbereda våra ungdomar till en god etablering i samhället.

    Verksamheten vill vara en del av en behandlingsprocess och inte en isolerad företeelse, därför skall samarbetet med vårdgivare, familj och andra insatser uppmuntras.